Det hände överallt. I korridorerna, på skolgården, på den lilla stadens gator, på Ica, på gymmet, hemma, och min världs alla andra arenor. Värst var kanske att det hände inne i mig. I varenda steg, i varje eftertanke, i varje blick, i varenda dröm och mardröm.
Det skreks, det sneglades, det slogs, det klöstes, det frös och brändes. Föste undan och nära förintade det väsen som var jag.
Melodramatiken kan, i retrospekt, te sig vara överdriven men jag lovar dig att dagarnas, veckornas, månadernas och årens förlikning snarare har förskönat, än demoniserat den väg som gicks, eller smögs, av mig.

Det hela började tidigt. De Andras krav på gränser för vad som var vad, var alltid närvarande. Att deras gränser skulle dras vid mig var däremot mer av en överraskning. Dygdens gränspoliser skolades tidigt, och snabbt kom slagen. Vid nio års ålder var linjer dragna och lagen uppdelade.
Det var jag, mot dem. De tidigt utvecklade, pionjärerna, den kroppsliga utvecklingens elit, fann snabbt fallosens potenta egenskaper. Varje bordsben kunde runkas och mjölkas på manlighetens symboliska sötma och makt. De som var måna om sin dygds tyngd och flyktighet äcklades. Dessa var kvinnor, eller flickor, och så jag. Jag kanske inte ingick i gruppen på liknande premisser, men det var den enda skärva som mig gavs. Så jag tackade och bockade, och var glad för alla smulor av samhörighet.
 Denna, min allians, var såklart inte välsignad av manlighetens väktare. Den anarki mitt väsen stod för kunde inte accepterad utan total ikonoklasm av deras egna dogmer och dygder. Och jag fick betala priset. Dyrt. Det hände överallt. Jag bespottades, häcklades, hotades, förföljdes och hånades. Nåväl, mobbing är ju inte unikt, och särskilt inte deras "anledning" till min förvandling till paria. (Men det är väl just därför jag skriver detta.) "Det blir bättre" fick man höra. "Högstadiet är ett helvete för alla, snart slutar du ju ändå". Och visst blir det bättre. Inte på grund av mina förtryckares bättring, utan av deras frånvaro. Men där ute finns de ju fortfarande, om än lite längre ifrån mig. Ibland hittar de mig igen. På gatorna, på krogarna, på jobbet, i klassrummen, på bussen, på caféerna.

 Det händer överallt.

Inskickat under signaturen H